Slutspurt

Tjohej. Nu börjar slutspurten inför sommaren så jag tänkte att jag skulle tipsa om en go kaka jag bakade härom veckan. Receptet hittade jag på… Ööhh… Internet.
(OBS!! Cravings-varning!!)

Vårbal

Om man skall gå på fest så skall man ju gå på bal. Om det finns en bal tillgänglig dvs. Sitter nu på Göteborgs nations vårbal och lyssnar på talet till kvinnan och mannen.

SO

Arbetslös men inte arbetsbefriad

Arbetslöshet innebär ju inte att man inte kan jobba!

Jag är glad som inre bor i hyreslägenhet för tillfället, för då hade jag inte haft något alls att göra… Att bo i radhus räddar mitt liv, jag hade haft dötråkigt annars!

Även om jag är utan jobb så kan jag jobba med saker hemma; städning, måla om, bygga och ny uteplats osv. osv…

Det som är mest (lyckosamt, bra?) värt med att inte ha ett jobb (har ett jobb bara att jag börjar jobba i juli -.-) är att man kan träääänaaaaa hur mycket som helst, närsomhelst!

Lite bilder på vad jag har hållit på med denna vecka

   (kommer ha en fet bondebränna imorgon)

(Justja, får betalt i kläder, hittade en outlet med Filippa K)

Fred Ut!

/A

Twitter: @zotevskings
Instagram: @zotevskings

Nu bär det iväg

Sitter och njuter av den urbana vyn från tågets högra sida när jag till en början sakta slussas ut från världens bästa stad. Om 4 timmar är jag i Uppsala :)

SO

Sommarångest. Vänta med värmen tack.

Såg precis att min eeh… bloggkollega (?) formulerat sin romantisering av längtan efter sommaren på ett sådant sätt att det inlägg jag tänkte skriva nu blir ännu ett som förtjänar titeln ”jävligt meningslöst inlägg”. Men jag skriver ändå! MOHAH

När jag gick och la mig igår insåg jag inte vad som skulle hända. Åh, en sval kväll tänker ni, jag tänker, FAN NOLL VENTILERING I SOVRUMMET… Myh. När jag gick till bussen idag var det för varmt med jeansjacka? Hade pikétröja på mig: skitfult. Dvs –> Problematiskt. Svettas som en gris, eller vara ful? Pest eller kolera? 

Väl på bussen tittar jag ut på den molnfria himmelen och funderar över det vackra vädret, nästan glad! Jaa! MEN. Insikten. Vilket vackert väder! Det firar jag med att vara inne på en jäkla mässa hela dagen! Missförstå mig rätt, jag gillar att jobba (oftast) och tycker om när pengarna rullar in på kontot (de har inte gjort det på ett halvår nu, woop) men… att hänga där inne och få ”Vilket fint väder det är ute! Vad trevligt att du bjuder på glass… (yadayadaaa)” slängt i ansiktet på en hela dagen när man står INOMHUS och inte sett det jäkla vädret på 8 timmar, INTE LIKA KUL OK?

Och sen det här med svenskars generella sommarhysteri. Majgahd. Sällan skådat större kaos och dramatik. Åh det är varmare än 10 grader! Låt oss supa oss fulla i slottsskogen/på en uteservering/ på spårvagnen/ på en gräsplätt/ i vasaparken/ varsomhelstdärmanserattdetärvarmt. Alltså. Stressen. Som att vi behöver hetsa för att få någonting av värmen. Som att om man är sen med att gå ut kanske någon annan har andats in värmen och man själv står utan för hela året? Spare me. 

Jag blir stressad. Jag blir varm. Jag svettas. Jag får ångest. Jag får inte sitta inne för nu måste vi ta vara på tiden. Ja, men tänk om jag njuter bäst framför datorn med en burk av fucking d-vitaminpiller? 

Jag förstår att ni som inte varit utomlands under vintern längtar efter detta. Jag hade velat ha mer tid i mina jackor, huttrandes. För det är lite det jag saknat med Sverige. Det värdelösa, men ganska så sköna, klimatet.

Med vänliga hälsningar, 
Mer regn tack.

Summer suit

Alla älskar våren och yada yada

Jag har lurat mig själv för många gånger nu.

Varje år går jag och ser fram emot värme och har inte en tanke på vad som händer när träden blir gröna. Samma visa varje år.

Nu sitter jag här på bussen till stan och chippar efter andan, ögonen rinner och det kliar överallt. Det känns som att någon dragit en knytnäve i huvudet på en, man är lite gött groggy och ganska förbannad. Romantiserar om nollgradig frisk västkustluft och att någon gammal gymnasiekompis skall gå på bussen. Skulle gå fram och säga: ta hand om mig, snälla.

Tänk på mig när du sitter och blir kär i Azalea du!

So

Jävligt meningslöst inlägg

Hej Göteborg. Hej Sverige.

Idag (och igår och iförrgår) är jag tämligen säker på att min hjärna mestadels bestått av snor. Inte så mycket hjärnsubstans. När jag gick in på gymmet igår efter det tämligen temporära jobbet (som glasstant på svenska mässan) stämplade jag in, gick in i omklädningsrummet, såg andra människor, ansåg att det var nog tillräckligt för mig idag, gick ut. Japp.

Idag försökte jag mig inte ens på att gå in på gymmet. Jag menar. Vissa begränsningar har jag som människa (jag vet att ni aldrig har lagt märke till detta, men det är sant trots att det framstår som osannolikt nu när ni läser det). En av dessa begränsningar är människor. VARFÖR ÄR DET ANDRA MÄNNISKOR PÅ GYMMET NÄR JAG SKA TRÄNA? FAAAN.

Jag blir rädd, ok?

Jag har inget annat att bjuda på än den här. Den är i och för sig någonting av ett mästerverk.

Hare hej.

Friendship is harder than getting a six pack

Sofa & Sofia

Det hade varit mycket enklare att säga under gymnasieåren: ”all er skit man fick stå ut med å höra” men nu när jag (för 3000??gången) tänker till, så borde jag egentligen be om ursäkt…

Under gymnasiet så går c 98% igenom någon slags kris, vissa har det jobbigt med vikt, skola andra med tjejer, killar (kanske båda) eller bara tycker att allt är miserabelt för att allt är bra & det inte finns något att hata eller krisa över/för.

Men jag hade er två, man pratade på EP (Aspresso House) i flera timmar, skolkade, missade träningar middagar, snö, sol regn osv…

Nu är jag (vuxen?)
Och har er två som är (vuxna?)

Growing old is something you should enjoy together, drinking wine and smoking cigarettes.

A

twitter: @zotevskings
instagram: @zotevskings

Ado & Sofiax2

Jag har otaliga, små inbakade flätor i håret från pannan och en bit bak. De är fästa med färgglada gummiband, jag tror de var blå och gröna. Jag är tio år och jag sitter bakom ett trumset, coolast i stan, men det visste jag inte då. Sofia Olsson sitter några meter från mig med tvärflöjten vilandes på låren, viskandes med de andra tvärflöjtstjejerna. De var ett gäng, och jag känner mig hotad. De viskar, tittar på mig, fnittrar. Jag känner instinktivt hat. 

Vi sitter i ett intetsägande klassrum i hjärtat av hjärtat av stan. Många år senare. Jag ser samma tjej, fräknar i ansiktet. Liksom då, sitter hon några meter ifrån mig. Nu vill hon vara min vän och jag vill inte. Hela min kropp bara skriker nej men hon är så häftig den där Sofia. Men jag är arg. Dels för att jag minns henne som någon jag var rädd för, dels för att hon har tagit mitt namn och kanske till och med är en bättre Sofia än jag? Hipster redan innan ordet utvecklades. Fan.

Vi sitter på stenmuren utanför pedagogen och gör allting man inte får göra. Det är bara månader efter att jag bestämt mig för att förlänge mitt hat av denna andra Sofia. Det gick inte. Hon etsar sig fast och jag kan inte göra annat än att tycka att hon är helt jävla fantastisk (men som pratar lite för mycket om cheer, och det tycker jag ju inte så mycket om…kanske). Hennes pojkvän kommer fram. Han har en väst på sig och en gubbkeps? Vi går in på MUG och jag är i en värld där jag inte känner mig välkomnad och gör allting för att inte visa hur obekväm jag känner mig där inne. Musiker. En värld jag inte längre tillhör. Men Fredrik, Sofias pojkvän, spelar i band. Och då hänger man på såna här ställen. Jag förstår det. Typ. 

Jag står i Vasa. Jag är hög på en sockerkick av kladdkaka (en drog för mig) och jag ska precis gå upp till en lägenhet med två tjejer jag hänger med. Fredrik kommer fram. Någon jag inte träffat innan presenterar sig. ”Adam”. Den nya basisten. Jaha, ja. Fredrik borde inte spela bas, enligt Adam. (oo-oooo-oo-ooooo-ooo-oooo)

Jag ringer till Adam. Varje dag. Han kommer med rimliga och orimliga analyser, kommer med logiska och ologiska förklaringar. Han är ganska ojämn i sina tankegånger, men han är den som får mig att stå upp när benen inte bär ett enda jävla steg. Adam Zotevski? Papi? Vi ägnar tusentals timmar på Espresso House och kallar det EP. 

Vi tre. Adam, Sofia och jag. Vi sitter på Espresso House. Vi startar blogg. VintageAss. Coolast i stan. Vi vet det. Men vi skriver det inte, det får alla andra förstå själva. Men det var länge sedan vi startade den här bloggen nu. Den har hamnat i skymundan. I vägen kom livet. Nu är det väl det vi förväntas skriva om här. I den här bortglömda bloggen, som gud aldrig riktigt har brytt sig om, så den är väl därmed även gudsförgäten.

PostSydamerika för mig nu. Det är typ den eran jag lever i. Sånivete.

Och det jag vill säga med det här inlägget är väl att vi kommer tillbaka nu. I fullkraft. Lite vuxnare, lite bättre, med nikes, som Sofia nämnde.

Och JUST DET: jag älskar mina två vänner. Så bisarrt mycket. 

Jag vill även ta tillfället i akt och säga: HAAAAAIIIIIJ
/Roddan

I stan där vi bor är man någon eller ingen alls

Vilka är vi? Ingen vet.

Tre Göteborgskids som inte är unika på något sätt, som inte sticker under stolen att vi ofta vänder kappan efter vinden. Vi avstår inte från Nikes, vi hatar inte IPA och vi tycker att bloggare är snygga.

Men vi älskar känslan, ”fånga känslan” som Roddan skulle sagt, och det är därför jag börjar med att posta en bild på bra känsla. Fika med sig själv på Viktors Kaffe.

Sofia O

Yeah baby

Vi är coola brudar. Snart händer det grejer. Håll ut vänner. Håll ut.

Er källa till visdom och häftighet,
SofiaR

Nya tag!

Efter en hyfsad insats lyckades vi ta hem DM-guld igår i klassen Cheer Senior Avancerad. Nu är det bara hård träning som gäller!

SofiaO

Det där med livet nu igen

Fuck ”livet är de små stunderna”. Det är såna här dagar som gör livet värt att leva. Är knappt ens lite bitter idag. Min image drog åt helvete och jag mår toppen. Hej sol hej liv hej vin.

Nu börjar det likna något. Snart kanske jag till och med är frisk??? Nää, man ska väl inte överdriva. Någon måtta får det va.

sofiaR

Solen lyser in genom sjukdomsfönster

Har varit hemma i tre dagar men tror att det börjar bli bättre nu. På söndag gäller det.

Sofia O