Jag såg precis senaste avsnittet av Grey’s Anatomy. Hur länge jag har följt det undrar ni? Ja, sedan jag lärde mig att dricka öl, sedan jag lärde mig att jag inte för ett ögonblick klarar av att sitta i en kemi-sal och läsa om mol, sedan jag lärde mig den hårda vägen att man blir sjuk om man slutar träna, sedan jag lärde mig dricka kaffe utan grädde och choklad i. Sedan Espresso House blev mitt andra hem. Nu blev det ju väldigt nostalgiskt här. Men helt enkelt sedan första säsongen släpptes, typ 2008.
Jag är helt rödgråten, ögonen är svullna och armarna är lite kletiga av tårar (eller snor, går inte riktigt att urskilja) som jag torkat bort under avsnittet. Här har vi karaktärer som inte längre är skådespelare för mig. De är mina vänner. Och de har varit mina vänner lika länge som de flesta av mina IRL-vänner har varit mina vänner. Alltså skulle man kunna säga att dessa personer är på samma nivå i vänskapszonen. De har följt mig nästan varje vecka. Ibland har jag suttit och smsat hysteriskt med Johanna Kurzwelly samtidigt och kommenterat varenda scen samtidigt som jag tittade på tv-skärmen. Det var den tiden jag fortfarande följde serien på onsdagar, på femman, klockan nio. Slaviskt.
Okej. Sedan 2008, fram till 2013. Fem år tillsammans. Precis som i varje säsongsavslutning var det en som man trodde dog- MEN SOM ÖVERLEVDE, en som blev av med sitt förhållande, en som kom på att hen hade fel förhållande, en som man trodde höll på att dö men hen överlevde, och den man minst av allt trodde skulle dö. Den dog. Och till tonerna av känslomässig musik (som jag alltid klickar till en playlist efter avsnitten…) sprutar det ut tårar ur ögonen på mig och när Dennis ringer försöker jag att inte låta så sentimental över allting, han förstår ju inte riktigt hur viktigt det faktiskt är att BAILEY HAR TAGIT SIG TILLBAKA TILL OPERATIONSSALEN!!! Han förstår inte riktigt hur viktigt det är att KEPNER FATTAR ATT MAN ALLTID VÄLJER DEN MED VACKRAST ÖGON. Han förstår inte riktigt varför How to save a life med the Fray är så HIMLA BRA. För det är den ju. Men jag älskar honom ändå, trots dessa brister (I know). Det tycker jag är starkt.
Vi hade 14månadersdag i förrgår. Dennis tycker det är fint att vi älskar varandra, och det tycker jag med. Lite bajsnödigt är det väl förstås också. Men då la han på. Jag antar att det var av respekt för att jag skulle få se vidare på när de räddar liv i Grey’s Anatomy. Det var snällt tycker jag. Bra att han förstår det i alla fall.
Happ. Var så goda. Dagens roman om mitt fantastiska liv och mina makalöst fascinerande upplevelser.
Så fint ju.
Vintage ASS 